Tack så jätte mycket för dina värmande ord! Blir så sjukt glad att jag kan inspirera folk och att du gillar min blogg så mycket även fast du säger att den är så annorlunda från vad du gillar! Ni bloggläsare gör mig så peppad!<3

Men nu svar på din fråga: Jag har tyvärr inga bra tips att ge. Vi kämpar varje dag och varje dag är en kamp... Vi har vart nära på att göra slut flera gånger och det som har fått oss att kämpa vidare är minnena vi har när vi är tillsammans. Ett förhållande förändras när man inte kan vara med varandra. Man växer ifrån varandra. Jag har växt helt galet mycket som person sen jag kom hit till Japan och eftersom Pontus inte är här med mig för att utvecklas på samma sätt så blir det ju att man växer åt olika håll.

När vi först träffades (snart 4 år sen) var vi HELT olika! Men våra två första år tillsammans fick oss att växa ihop. Vi tycker samma sak om nästan allting, vi tänker likadant, vi kan ge preciiiis samma svar på frågor för vi känner varandra helt utantill. Men nu mera så har vi båda känt att vi inte står varandra lika nära som förr. Vi kan inte läsa varandra längre på samma sätt, vi tänker olika och reagerar helt olika än vad vi brukade göra på saker och ting.

Så ja det är svårt. Men om man verkligen älskar varandra så kan man hålla ut. Om ena personen är värd att kämpa för så kämpar man. Det är inte mer än det.

Kärlek övervinner allt! Jag tror ni två klarar det! Så som du beskrev ert förållande. Att ni är så säkra på er kärlek.  Om ni tror på er själva och är villiga att kämpa för varandra så kommer ni att klara det! Och det gäller alla som har ett långdistansförhållande.

Jag önskar er all lycka! Och jag hoppas att mitt svar var till nån hjälp?

 Om ni läsare har fler frågor om långdistansförhållanden så passa på och fråga i detta inlägg! Som ni vet så har jag och pontus precis träffats för första gången på 6 månader och jag känner mig nu tillräckligt "erfaren" att kunna svara på era frågor om långdistansförhållanden och hjälpa er som går igenom samma sak som oss :)